Ett liv ur Sarahs perspektiv}

Insåg just att det var en hel evighet sen jag skrev något senast men jag har inte riktigt mäktat med på sista tiden.
Jag går som liksom bara på halvfart och orkar inte riktig med mer än det nödvändigaste.
Vi har haft fullt upp med omställningarna kring att ha ett barn med diabetes och allt vad det innebär, tidigare har allt flutit på och man har inte riktigt haft tid att stanna upp och lyssna på sina egna behov men nu när allt fungerar som tåget på rälsen kommer allt över mig som en storm och det känns som jag blåser bort.
tror ingen egentligen fattar hur det känns inombords utan låter den yttre fasaden få omgivningen tro att man klarar allt och att det är som en väl inarbetad dans som man bara följer med i rytmen.
Men när jag får tid för mig själv är det en helt annan Sarah som kommer fram när jag inte längre behöver vara den duktiga inför någon annan.

Det känns nästan som att jag måste kämpa hårt för att inte släppa fram den kollaps som försöker slå sig fram om jag inte härdar ut och är stark!

Mitt i allt så har man en husförsäljning att röja upp efter och den lasten hänger över en och knackar en på axeln titt som tätt och jag måste nog åka över och packa ihop det sista snart innan tiden rinner iväg.
Samtidigt sitter vi här och letar efter nåt nytt men inga intressanta objekt har hittills dykt upp på hemnet och jag som verkligen vill ha nåt nytt att se fram emot samtidigt som jag måste hålla hårt i tyglarna för att inte rusa iväg och göra ett förhastat husköp, den här gången är det sista flytten är tanken och checklistan ska bockas av.

Det belv inget längre o mer uttömmande inlägg i dag heller men mammaplikterna kallar

Trevlig Söndag!

Sen diagnosen kom typ 1 diabetes har vardagen fullkomligt kastats om
Känner mig helt slut efter alla nya omställningar och detta konstanta planerande och analyserande av värden båda dag o nattetid börjar kännas nu.

Och samtidigt finns ingen tid för ro utan all ledig tid går åt till att planera nästa steg.
Det ska fixas och trixas med skolan, information ska lämnas dagligen, insulidoser ska räknas ut, matsedeln planeras, necessären ska fyllas på, kontaktboken ska fyllas i, extramätningar o druvsocker, nattvak och kompletteringsmätningar, papper ska skickas in till försäkringsbolag, vårdbidragsansökan ska skickas in med utförliga uppgifter om hur lång tid allt tar och vilka kostnader som blir extra, arbetet ska utföras, försäkringsbolaget vill ha intyg, försäkringskassan vill ha intyg och viktigast av allt är att dottern behöver få tillräckligt tid till stöd och uppmuntran!!
Kalendern bokas full med tider till sjukhuset och föreläsningar som vi föräldrar kan tänkas behöva, men när hinner vi få tid till varandra?

Just nu vill jag bara ha en riktigt skön och avkopplande semester men inser att snart närmar sig julen och den stressen känner man ju till sen tidigare och mitt i allt ska vi även försöka oss på en husförsäljning!

Innan jag fortsätter med infoläsandet i alla möjliga olika föreningar måste jag nu springa snabbt ner till tvättstugan oxå , men i eftermiddag tar jag en lite längre rast för då ska här slingas hår! välbehövlig egentid ;)

Sen någon tid tillbaka har jag misstänkt att yngsta dottern skulle kunna ha diabetes och igår blev det bekräftat.
Vi är nu inneliggande på Astrid Lindgrens barnsjukhus för utredning och för påbörjande av behandling.

Det är en riktigt tapper liten tjej jag har som trots allt runt omkring verkar ta hela den här processen väldigt bra!
Idag har hon fått träna på att ta blodsocker och ikväll tränas det även på själva insulinpennorna ;)
Det är tur att man har en sån modig och orädd dotter som intresserat följer sköterskorna arbete med prover och mätningar.

Det är mycket som snurrar i skallen just nu men nu den närmaste tiden avbokas allt som inte kretsar kring insulin bort och vardagen blir betydligt mer inrutad!

Att leva med diabetes innebär ju onekligen stora förändringar för en 9-åring men även för hela familjen.

Lite smått stressad börjar jag känna mig nu utan att riktigt veta varför egentligen för flytten är det ju hur lugnt som helst med, det måste vara allt på jobbet som snurrar runt o ställer till det i skallen igen.

Ibland är det hur kul som helst och ibland ifrågasätter jag om jag inte borde plugga istället och byta bana helt enkelt, jag har nog alltid varit en som här "velstina" och borde kanske egentligen bara gilla läget!
Utan krav på att överprestera på jobbet och istället koncentrera mig på att vara en supermorsa istället för på den fronten skulle jag nog gott kunna lägga ner lite krut.



                          

Vore så skönt att bara åka bort och glömma stressen i vardagen och få ladda upp sig o fira att vi nu snart går in i någonting nytt o spännande på jakt efter det perfekta, känns lite fånigt som någon form av nystart som vi hela familjen är villiga att ge oss i kast med!
Att våga ta steget utan att för den delen vara naiv känns vä

Som vanligt har tiden en tendens att bara rinna iväg och det blir kanske inta alltid som man tänkt sig ;)
Vi åkte på vår premiärtur till en söt liten camping i Sala där vi spenderade helgen tillsammans med goa vänner, det blev en blöt helg både när det gäller lite för mycket gott att dricka och när det gäller vädret men mysigt hade vi i alla fall!!          

    

Jag längtar redan till nästa sommar och dennas äventyr som det kommer bjudas på!





När vi kom hem fick vi reda på att vi var erbjudna en visning på en lägenhet som det sedan tackas ja till så nu pågår flyttarrangemang lite tidigare än vi planerat men som sagt ibland är förändringar bra och nödvändiga.
Tanken var dock att det inte skulle gå så fort , vi hade helt klart räknat med flera års köande innan det skulle vara dags.
Så nu packar vi och röjer inför fotografering av bostaden som nu då ska säljas istället, och strax efter detta så även flytten.
Känns som en liten vemodig flytt eftersom lägenheten är tänkt att vara ett tillfälligt stopp i jakten på det perfekta huset i stället så frågan är ju hur mycket man kommer vilja bona om det nya eftersom man inte vet hur länge man planerar att stanna :(           
Jag både vill o inte vill på samma gång .

Och mitt i eller strax efter har vi även ett stycke barnkalas att planera inför , huva!

Imorgon är det dags att bege sig iväg på den efterlängtade premiärturen med vagnen och denna gång bär det av till Sala där goda vänner väntar på oss!

Känns riktigt skönt att som nybörjare få dela denna upplevelse med personer som står oss nära och som säkerligen kan lära oss ett o annat;)
Jag känner mig så där lite nervös som när det pirrar till i magen och vill att morgondagen redan ska vara här så man får bege sig iväg fortast möjligt.

Jag tror hela familjen är lite spända och förväntansfulla.

Känns riktigt skönt att få avsluta den här sommaren med en lite extra speciell upplevelse som förhoppningsvis ska ge ordentligt med mersmak till nästa sommar, jag har redan gjort planer för nästa semester med resrutten bestämd och campingstopp planerade, om jag får min vilja igenom så är det Öland som gäller med stopp i Västervik!

Nästa vecka har vi vår årliga lilla kräftskiva här hemma och jag längtar verkligen även om alla inköp till vagnen har gjort det lite tunnare i kräftkassan.
Snapsen är gjord, första gången jag kryddar mitt brännvin själv och fattar inte varför jag inte gjort det tidigare, så enkelt och så mycket mer tilltalande, nu längtar man efter att få servera den bara ;)

Nu så ska jag checka av checklistan inför morgondagen återigen och ta en date med sängen så man är pigg!

Trevlig helg!

Har haft en riktigt jobbig arbetsvecka men nåra pass till bara så får man vara lite ledig sen och dra iväg på en liten minisemester i helgen och inviga husvagnslivet ;)

Igår kväll bakade jag lite till mina arbetskamrater som det ska bjudas på ikväll vid skiftrasten, bakverk eller sötsaker på det stora hela kan göra så mycket för trivseln att man borde ha som rutin att ha speciella tema dagar för detta!
Sötsaker är verkligen som bomull för själen

Hur som helst, ikväll bjuds det på cheesecake med vit choklad och bär ;)
En favorit i mitt tycke men får se hur den tas emot på jobbet dock, personligen är jag ju en älskare av vit choklad men det är ju en lite speciell smak så jag misstänker att det verkligen kan bli delade åsikter om fenomenet!

Jag vet inte om det kanske har med åldern att göra men jag känner mig mycket mer huslig och kreativ när det gäller speciella tillfällen och bara en sån sak som att krydda sitt eget brännvin till kräftfesten känns ju betydligt mer engagerat trots det lilla arbetet det egentligen innebär men för helheten kan skillnaden bli så stor.

Nyårsmenyn experimenteras det oxå med och planeras lång tid i förväg för att upplevelsen ska bli större, men utan att ha provlagat dock så att man inte kan jämföra och bli besviken över att resultatet kanske inte är perfekt i jämförelse med tidigare middagar.

Nu innan jobbet måste jag bege mig ut i jakt på ett campingbord till i helgen, jag fattar inte att det ska vara så svårt att få tag i , inte ens gamla hederliga plastmöbler går att få ta i den den här perioden av året, grrrr!
Helt fel tid att införskaffa sig såna tillbehör antar jag.
Nya gardiner ( eller för att det inte finns nåra i dagslaget) måste jag se till att få upp oxå i husvagnen så mysfaktorn blir lite bättre, bara rullgardiner gör ju ingen eller åtminstonen inte mig lycklig!

Trevlig måndag på er!

Hela min kropp vill bara skrika rätt ut efter en cigarett just nu,.................

Det borde ju verkligen gå lättare nu efter drygt 4 månader som rökfri men just nu känns det i stället jobbigare än någonsin eller i alla fall på väldigt länge.

Men det är väl nu som man måste vara stark och motstå frestelsen till att få ett återfall men djäklar vad gott det skulle kunna vara, eller njaaa inte första blossen eller ciggen kanske men sen.
Det är nästan så det ilar i kroppen och rastlösheten och det ständiga sötsuget måste bara bekämpas med alla medel jag kan sätta till, inte blir det bättre av att nikotinsprayen mest pyser i jakten på de sista dropparna jag kan få ut, jag måste verkligen ta mig i väg imorgon och köpa nytt .

Det var länge sedan jag hade en blogg nu men livet förändras och känner nu att det finns mer som jag kan dela med mig av tror jag i alla fall.

För den här gången vill jag bara skriva som en signal till mig själv att nu har skrivandet börjat igen!

/Sarah